Det började med separationsångest när våra Raketbarn skulle skiljas åt för att börja i de "stora" skolorna när de var 9,10 år gamla. Vi var några föräldrar som inte ville skiljas så vi startade bokklubben. Ett sällskap som inte har drivits av särskilt stränga regler. Ändå har vi hela tiden beklagat oss när vi inte har läst det vi bestämde senast. Vi vill nog innerst inne ha lite struktur på vår klubb trots att vi är en opretentiös samling som alltid halkat in på sidospår i samtalen om böckerna, något som i alla fall jag har uppskattat mycket.
Nu när jag har varit en ledsen människa den senaste tiden så var det en lisa för själen att träffa bokklubben. Boken vi skulle ha läst var Sara Stridsbergs Beckomberga.
Den här gången var det bara jag som hade varit "olydig" och inte läst färdigt. Dessutom skulle vi ha läst nobelpristagaren Modiano Lilla smycket. Den hade jag inte ens köpt! Nu får jag väl skärpa mig ändå!!
Har en lång lång tid haft svårt att finna en plats där jag kan koncentrera mig på att läsa bok. Här hemma är det som att jag "ska bara" innan jag kan sätta mig med boken. Den bästa platsen, näst efter min trädgunga i äppelträdet på Listudden är, hör och häpna, tunnelbanan. Min plan inför denna bokträff var att åka tunnelbana från Farsta till Hässelby, fram och tillbaka, tills jag hade läst ut boken. Men nu var det en hel massa "ska bara" inför vårt öppet hus i Drömverkstan så jag åkte inte en endaste gång. Många kanske tycker att det verkar vara en konstig plats att läsa på. Jag har själv förundrats över att jag kan koncentrera mig där. Men så hörde jag en intervju med nobelpristagaren som fick den fråga alla författare får; Var någonstans skriver du? Han svarade att kan skriva varsomhelst, men nu för tiden sitter han inte på café som han gjorde i sin ungdom. Om författare gillar att sitta på café och skriva sina böcker så är det väl inte så underligt att jag kan sitta på tunnelbanan och läsa. Eller hur?
Trots att jag bara har läst halva Beckomberga så kan jag verkligen rekommendera denna bok. Den har hittills fått mig att fundera på hur jag tänker om människor i min närhet som är lite eljest. Med vilken envishet har jag stått någon medmänniska bi i svåra stunder?
Till sist: Sara Stridsberg kommer till Fanfaren Farstabibblan på torsdag den 11 december klockan 18.30. Vilken tur att man bor i Farsta!
Ha det gott och försök att inte stressa ihjäl dig inför julen.
Det verkar vara problem med att skicka kommentarer här på min blogg. Min kära bokklubbskompis ville så gärna göra en kommentar här men lyckas inte. Jag gör ett försök att lägga in hennes text.
SvaraRadera"Vilken vacker bild att se dig sittandes på tunnelbanans gröna linje läsandes! Läser SvD idag - kulturdelen där Jaques Werup beskriver hur många av hans dikter tillkommit - "i ett flygplan eller på ett tåg. I ensamhet på resa, utsatt för den egna hudlösheten, har jag också blivit en känsligare läsare."
Tänkte på dig då..../Lotten"