Mat på eget fat

Tror ni att jag tycker att det är kul att laga mat i och att äta mat på min egen keramik?
Jaaaa, det tycker jag faktiskt. Även om det är så att jag har helt eller halvt misslyckade prylar i mina egna skåp. Den keramik som jag själv tycker är fin sparar jag till folk som kommer rusande för att få köpa.

Tänk om någon annan än jag skulle tycka att det vore roligt att laga t ex en laxlåda i en gratängform som jag har drejat. Då skulle jag bli tvungen att igen ge mig på att göra det som jag tycker är svårast, nämligen dreja stora fat. För just nu har jag endast dessa kvar.

 

Den största i bild är 22 cm och de minsta är 10 cm. I de små har jag tänkt att creme brulee skulle passa bra.

Nu är det mer än en vecka sedan jag satt vid drejskivan och det börjat pocka på. Lusten, välkommen tillbaka! Nu måste jag försöka göra ett stort fat med högre kanter. Kanske glaserat svart matt. Mat blir så snyggt i svart.

Vad säger ni därute? Vad har ni lust till att göra? Är det något som sliter och drar, som pockar på, som ni skulle göra just nu om ni hade möjlighet? Tänk om någon rentav skulle vilja göra ett eget fat?! Åååå vad jag då skulle vilja hjälpa någon.

Kram och ta det lugnt. Det du inte hinner idag hinner du imorgon. Kanske. Och glöm för allt i världen inte att släcka ljusen!

Bo i stan, bo på landet, det är frågan

Jag går i flyttankar. Ja, det har jag gjort i 4-5 år nu. Visste redan när jag flyttade hit till Farsta .....

Tänk att jag tycker att detta är höjden av vacker förortsarkitektur.

Husen är så proportioneliga, fönstren är fina och kunde inte vara bättre placerade på fasaden.

....... att jag skulle behöva flytta framöver då jag skulle bli en mindre bemedlad ålderspensionär. Och nu är det hög tid. Om jag ska kunna fortsätta med min kära lera måste jag reducera mina boendekostnader, så enkelt är det.

När jag öppnar balkongdörren hör jag barnen när de leker i den lilla dungen utanför skolan. 

En blek vintersol letar sig in i vardagsrummet på förmiddagen.

Jag kommer att sakna min trivsamma lägenhet här i Farsta, men det är en 3:a och jag behöver verkligen inte mer än en 2:a. En tusenlapp mindre i hyra per månad skulle betyda att jag kan fortsätta med min keramikverksamhet.

Igår skulle jag titta på en lägenhet på Dalagatan. Ett härligt vackert 20-talshus ca 7 minuters promenad från Odenplan.

Men det visade sig att bostadsföretagets representant inte hade någon nyckel till lägenheten. Han kallade på två resoluta hantverkare som försökte borra upp låsen. På sätt och vis kanske man ska tycka att det var bra att de inte lyckades. Vi var ganska många, ca 20, som hade trotsat slaskvädret för att se lägenheten. Nu fick vi besvikna lunka hem, med försiktiga steg på istrottoarer och med löfte om att vi skulle få en ny visningstid. Hörde inget ursäkta!?

Jag tror att jag skulle trivas bra att bo mitt i stan. Att strosa genom stans gator skulle jag kunna ägna mig åt i några år med nöje. Den här dagen gick jag Sveavägen fram till Hötorget, sedan genom Sergelgatan och ner till Plattan. Där iakttog jag en del skumma figurer en stund och tänkte; Var är polisen? Jag skulle passa som en sån där undercover som spanar efter diverse skummisar och ingen av dem skulle fatta att det vore mig de borde frukta. Som jag stod där och grunnade kom en skummis rusande med en trolig civilspanare hack i häl. Jahaja, de finns tydligen ändå.

Men jag skulle också kunna trivas att bo på landet. En gång drömde jag om att spendera ett helt år på en ganska enslig plats på en ö i skärgården. Är så nyfiken på hur det skulle vara att leva ensamt ett helt år och verkligen ta del av allt som händer i naturen de fyra årstiderna. Tänk att få uppleva en riktig brakande islossning! Men nu när jag har blivit ägare till en keramikverkstad tar det emot att tänka på all planering som skulle krävas. Egentligen är man dum som hänger kvar här i Storstan med tanke på hur mycket billigare ett boende kan vara på landet. Ett litet hus med vidhängande verkstad, det skulle passa mig.

Det kanske finns någon därute i vårt vackra land som drömmer om att bo i ett höghus i Farsta? Någon som vill byta, som har tröttnat på naturen? Nää, kunde väl tänka mig det. Såna finns inte.

Kram på er och ha det så gott, snart är allting vitt vitt vitt, det blir härligt!

Dekaler på mina muggar

Öppnade en dekalugn igår. Vad tycker jag nu om detta resultat? Ja missförstå mig inte, själva det tekniska resultatet är alldeles jättebra, ugnen har skött sig exemplariskt och jag med. Inte en endaste luftblåsa. Men jag är så tveksam till att använda grejer som någon annan än jag har gjort. Skulle å ena sidan vara roligt om man på ett enkelt sätt kunde göra egna dekaler men å andra sidan finns det ju så många andra sätt att dekorera sina föremål. Och varför känner jag inte samma dubier inför att använda t ex virkade dukar med mera för att göra mönster i leran med. Jag använder gladeligen virkade dukar och spetsar som andra har virkat.

Skulle vara roligt att pröva de där amerikanska färgerna som verkar vara så enkla att måla med.

Vad tycker ni gott folk? Är det lite fusk när jag bränner fast dessa dekaler på mina drejade muggar?

Här har jag gått all in eller hur? Alla blommor och bin jag hade till buds.

Tack för besöket!
Lämna gärna en kommentar. Det skulle vara intressant att få veta vad just du tycker. Kramkram!

Bokklubben

Nu har vi i bokklubben träffats ungefär varannan månad i - nu får jag tänka, kära nån! - kan det vara 18 år??!!

Det började med separationsångest när våra Raketbarn skulle skiljas åt för att börja i de "stora" skolorna när de var 9,10 år gamla. Vi var några föräldrar som inte ville skiljas så vi startade bokklubben. Ett sällskap som inte har drivits av särskilt stränga regler. Ändå har vi hela tiden beklagat oss när vi inte har läst det vi bestämde senast. Vi vill nog innerst inne ha lite struktur på vår klubb trots att vi är en opretentiös samling som alltid halkat in på sidospår i samtalen om böckerna, något som i alla fall jag har uppskattat mycket.

Nu när jag har varit en ledsen människa den senaste tiden så var det en lisa för själen att träffa bokklubben. Boken vi skulle ha läst var Sara Stridsbergs Beckomberga.

Den här gången var det bara jag som hade varit "olydig" och inte läst färdigt. Dessutom skulle vi ha läst nobelpristagaren Modiano Lilla smycket. Den hade jag inte ens köpt! Nu får jag väl skärpa mig ändå!!

Har en lång lång tid haft svårt att finna en plats där jag kan koncentrera mig på att läsa bok. Här hemma är det som att jag "ska bara" innan jag kan sätta mig med boken. Den bästa platsen, näst efter min trädgunga i äppelträdet på Listudden är, hör och häpna, tunnelbanan. Min plan inför denna bokträff var att åka tunnelbana från Farsta till Hässelby, fram och tillbaka, tills jag hade läst ut boken. Men nu var det en hel massa "ska bara" inför vårt öppet hus i Drömverkstan så jag åkte inte en endaste gång. Många kanske tycker att det verkar vara en konstig plats att läsa på. Jag har själv förundrats över att jag kan koncentrera mig där. Men så hörde jag en intervju med nobelpristagaren som fick den fråga alla författare får; Var någonstans skriver du? Han svarade att kan skriva varsomhelst, men nu för tiden sitter han inte på café som han gjorde i sin ungdom. Om författare gillar att sitta på café och skriva sina böcker så är det väl inte så underligt att jag kan sitta på tunnelbanan och läsa. Eller hur?

Trots att jag bara har läst halva Beckomberga så kan jag verkligen rekommendera denna bok. Den har hittills fått mig att fundera på hur jag tänker om människor i min närhet som är lite eljest. Med vilken envishet har jag stått någon medmänniska bi i svåra stunder?

Till sist: Sara Stridsberg kommer till Fanfaren Farstabibblan på torsdag den 11 december klockan 18.30. Vilken tur att man bor i Farsta!

Ha det gott och försök att inte stressa ihjäl dig inför julen.

Drömverkstan är dukad och du är välkommen

Jomenvisst! Vi har Öppet Hus i verkstan i år igen. Förra året var det ju bara jag och Susann i lokalen och vi hade då en liten invigningsfest med vänner och bekanta den första advent. Mycket folk kom och berömde oss för våra saker och för att vi på kort tid hade gjort det så trivsamt och ändamålsenligt i verkstan.

Vi beslutade att bjuda in några hyresgäster. Det är många därute som är intresserade av att ha någonstans att utöva sin hobby. Så nu är vi två till på heltid plus två som är i verkstan på onsdagar.

På årets öppet hus är vi alltså fyra glada keramikare som just idag har putsat och fejat i Drömverkstan och dukat upp vår keramik.

Imorgon, den 6 december 2014 klockan 11-15 välkomnar vi alla till verkstan, vem vet, du kanske hittar något helt oemotståndligt. Känn ingen press nu, vi blir glada om du kommer och tjattrar lite med oss.

Här ser du en del av vår tillverkning som vi har till försäljning.

 Allt jobb idag har fört något gott med sig. Har inte haft tid att vara en dysterkvist. Det går fort att repa sig om man ger sig den på det. Följer diskussionerna på Facebook, lägger in en och annan kommentar när jag tycker att någon är alltför tokig. Det blir lite som att skriva av sig. Det är bra.

Jag tror att jag har bestämt mig; Jag ska gå på politiska möten och förhoppningsvis träffa på likasinnade. Behöver få medhåll i min inställning till hur saker och ting ska vara i ett samhälle.
Får se var jag hittar dem!
Du vill kanske följa med? Häng på vettja! Vi kan leta tillsammans!

Hoppas att vi ses imorgon, eller någon annan dag.

Dystra tider

.....en onsdag i början av december 2014. Hela dagen har jag gått omkring med darrande, fladdrande hjärta och smått flämtande och spänd andning, med axlarna uppe vid öronen samt en spirande huvudvärk. Tog en promenad till Listudden, tänkte att det skulle lätta. Hämtade lite keramik till lördagens öppet hus i Drömverkstan.

Väl i verkstan fick jag besök av någon som behövde låna toa.

Någon skrattade åt vår toa i Drömverkstan och jag fick upp ögonen och såg också att det ser ganska lustig ut.

Någon blev tvungen att kolla noga så att hon satte sig på toa och inte på någon glasyrhink. Men vad ska man med en toa till förutom det självklara? Förvara lera och glasyr så klart! Det har jag lärt mig i Hammarbyverkstan.

Så här framåt kvällen börjar ilskan ta plats där jag endast kände mig nedslagen, ledsen, modfälld, hopplös. Nu jäklar anamma måste jag spotta upp mig och hitta en plattform för mitt engagemang för ett välkomnande samhälle där vi ALLA kan leva gott.

Men vad ska jag ta mig till med folk i min omgivning som tycks gilla att fälla kommentarer som verkar bottna i någon sorts vardagsrasism och/eller främlingsfientlighet. Nu för tiden blir jag argare och argare och har svårt att bemöta jobbiga åsikter. Det är inte bra, det vet jag. Tänk så roligt det skulle kunna vara att istället bemöta folk på ett sånt sätt så att de blev omvända!

Någon därute har kanske ett litet retoriktips till mig.

Kram till er alla! Nu ska jag försöka se tiden an med tillförsikt och sluta upp med att vara en sån dysterkvist.