Bo i stan, bo på landet, det är frågan

Jag går i flyttankar. Ja, det har jag gjort i 4-5 år nu. Visste redan när jag flyttade hit till Farsta .....

Tänk att jag tycker att detta är höjden av vacker förortsarkitektur.

Husen är så proportioneliga, fönstren är fina och kunde inte vara bättre placerade på fasaden.

....... att jag skulle behöva flytta framöver då jag skulle bli en mindre bemedlad ålderspensionär. Och nu är det hög tid. Om jag ska kunna fortsätta med min kära lera måste jag reducera mina boendekostnader, så enkelt är det.

När jag öppnar balkongdörren hör jag barnen när de leker i den lilla dungen utanför skolan. 

En blek vintersol letar sig in i vardagsrummet på förmiddagen.

Jag kommer att sakna min trivsamma lägenhet här i Farsta, men det är en 3:a och jag behöver verkligen inte mer än en 2:a. En tusenlapp mindre i hyra per månad skulle betyda att jag kan fortsätta med min keramikverksamhet.

Igår skulle jag titta på en lägenhet på Dalagatan. Ett härligt vackert 20-talshus ca 7 minuters promenad från Odenplan.

Men det visade sig att bostadsföretagets representant inte hade någon nyckel till lägenheten. Han kallade på två resoluta hantverkare som försökte borra upp låsen. På sätt och vis kanske man ska tycka att det var bra att de inte lyckades. Vi var ganska många, ca 20, som hade trotsat slaskvädret för att se lägenheten. Nu fick vi besvikna lunka hem, med försiktiga steg på istrottoarer och med löfte om att vi skulle få en ny visningstid. Hörde inget ursäkta!?

Jag tror att jag skulle trivas bra att bo mitt i stan. Att strosa genom stans gator skulle jag kunna ägna mig åt i några år med nöje. Den här dagen gick jag Sveavägen fram till Hötorget, sedan genom Sergelgatan och ner till Plattan. Där iakttog jag en del skumma figurer en stund och tänkte; Var är polisen? Jag skulle passa som en sån där undercover som spanar efter diverse skummisar och ingen av dem skulle fatta att det vore mig de borde frukta. Som jag stod där och grunnade kom en skummis rusande med en trolig civilspanare hack i häl. Jahaja, de finns tydligen ändå.

Men jag skulle också kunna trivas att bo på landet. En gång drömde jag om att spendera ett helt år på en ganska enslig plats på en ö i skärgården. Är så nyfiken på hur det skulle vara att leva ensamt ett helt år och verkligen ta del av allt som händer i naturen de fyra årstiderna. Tänk att få uppleva en riktig brakande islossning! Men nu när jag har blivit ägare till en keramikverkstad tar det emot att tänka på all planering som skulle krävas. Egentligen är man dum som hänger kvar här i Storstan med tanke på hur mycket billigare ett boende kan vara på landet. Ett litet hus med vidhängande verkstad, det skulle passa mig.

Det kanske finns någon därute i vårt vackra land som drömmer om att bo i ett höghus i Farsta? Någon som vill byta, som har tröttnat på naturen? Nää, kunde väl tänka mig det. Såna finns inte.

Kram på er och ha det så gott, snart är allting vitt vitt vitt, det blir härligt!